Anteckningar i Rymd
Samtale mellom Damla Kilickiran og Eleni Ieremia med utgangspunkt i Kilickirans verk Anteckningar i Rymd (2015) som var del av Lofoten International Art Festival 2019 (LIAF).
Skrevet av Eleni Ieremia
“One of the peculiar developments in our western world is that we are loosing our sense of the divine side of life, of the power of imagination, myth dream and vision. The particular structure of modern consciousness, centered in a rationalizing, abstracting and controlling ego, determines the world we live in and how we perceive and understand it; without the magical sense of perception, we do not live in a magical world. We no longer have the ability to shift mindsets and thus to perceive other realities.”
Bildkonstnär Damla Kilickirans Anteckningar i Rymd (2015) består av 78 teckningar. Varje teckning är lite större än ett A4 ark. Det är cirklar och trianglar. Det är geometriska former som upplevs gå in och ur varandra när blicken fixeras länge vid dem. Formerna ser inte ut att bära på ett vardagligt språk. Det får mig att tänka på om det finns en längtan till det som inte kan förklaras eller rationaliseras. Vad händer när man blir inbjuden till att ge bilden fler betydelser utanför det man faktiskt ser? Hur kan man genom sin tanke genomleva fler upplevelser trots sin fysiska begränsning? Är det en önskan att gå lite vilse i en absolut Rymd?
Eleni Ieremia: Jag tänker inleda vårt samtal med en rätt underlig fråga. Var du ett märkligt barn?
Damla Kilickiran: Som barn var jag rätt märklig. Jag sysslade med häxkonst innan jag visste vad det var och hade en häxcirkel med mina kompisar när jag var sex år gammal. Jag hade olika typer av ritualer under vilka jag tände ljus och försökte prata med saker som inte var där. Jag tror alla barn är rätt konstiga på det här sättet men det är inte förrän efteråt man får höra att det bara är trams. Jag var också väldigt nyfiken på hur gud såg ut. Min far sa till mig att gud är i allt du tycker är fint. Det påverkade mig starkt eftersom något så mycket högre skulle vara så tydlig i sin egen abstraktion.Det är något jag fortfarande förundras över.
EI: Använder du dig av magi i din praxis idag?
DK: Jag jobbar väldigt mycket med det. Jag tror den grundläggande definitionen av magi är att manifestera sin vilja i en fysisk form. Det finns en vilja att manifestera något som är okänt. Stigmatiseringen har gjort att man har reducerat magin till att beskriva något som är glittrande och förtrollat. Magi är för mig något som är aktivt, som uppmuntrar till handling och går ut på att omdefiniera givna ting.
EI: Under LIAF 2019 visade du teckningarna, Anteckningar i rymd (2015). Hur arbetade du med den teckningsserien?
DK: Anteckningar i rymd blev gjorda under en väldigt strikt meditation. Jag blev tvungen att sätta hårda ramverk för mig själv för att skapa utrymmen att försätta kroppen i ett slags tillstånd där bilder sätts igång automatiskt, i ett stadium innan man börjar drömma. Jag blev rätt utsliten efter att ha jobbat med det här projektet. En arbetsdag kunde se ut så att jag började arbeta sju på morgonen och fram till sent på kvällen varje dag under fyra månader. I och med att det var så strikt försvann idéen om de strikta ramarna runt mitt arbete efter ett tag och det öppnade upp för något nytt. Det blev ett slags bejakande av känslan genom kroppen. Gränsen mellan min kropp sipprar ut till min omgivning och i det här fallet sipprar den ut på pappret. Jag hade aldrig jobbat på det sättet förut och efter att jag gjort detta blev det lättare för mig att hamna i de här tillstånden. Tidigare somnade jag efter 20 minuter när jag försökte försätta mig i ett meditativt tillstånd. Det krävs mycket koncentration att förflytta sig till utrymmet mellan vakenhet och sömn.
EI: När du befinner dig mellan vakenhet och sömn kan hypnagoga hallucinationer infinna sig, är det i det här tillståndet du vill befinna dig i när du tecknar?
DK: Det är i hypnagoga tillstånd jag oftast arbetar. Hypnagoga bilder minns man inte om man inte är tränad till att hålla sig kvar i det stadiet och ofta brukar det vara ganska abstrakta bilder som först visar sig. Eller vid tillfällen när du drabbas av en hypnopomp hallucination och bilder blir projicerade på dina ögonlock. Med halvöppna ögon kan bilderna smetas in i rummet när du drabbas av sömnparalys. Då du vaknar upp och kroppen fortfarande sover men att kroppen fortfarande håller på och producerar de här bilderna och de projiceras ut i det rummet som du befinner dig i. Jag ser teckningen som en gest och att jag försöker hitta sätt att simulera den processen som pågår när man hamnar i den här typen av tillstånd.
EI: Anteckningar i Rymd består av geometriska former som jag känner igen men inte riktigt kan sätta fingret på varifrån de kommer. De geometriska formerna ser nästan esoteriska ut, som att de härstammar från en hemlig formel eller lära.
DK: Inom till exempel Islam använder man inte idoler, inga bilder på dem. Istället kommer gudsupplevelsen via geometrin. De platoniska kropparna är pelarna till dessa mönster. De är tredimensionella representationer av grundpelarna som vi inte kan ha någon kunskap om då de tillhör idévärlden men eftersom de är representativa bilder för det som är högre eller mindre än det vi kan uppleva blir de limmet mellan idévärlden och det materiella. Jag ville koppla det mystiska tillstädesvarandet till de platoniska kropparna. Deras geometri är så familjär men samtidigt så ”alien”. Det var något i den spänningen som jag tror jag ville åt. Medan jag tecknade blev det lite som en ikonografi. Att kombinera en kub med en oktogon eller hexagon genererar helt andra bilder. Tankens bilder är inte diskursiva, de är mer som fraktaler, det vill säga en bild dyker upp och så dyker en annan bild upp i den bilden som du tänker på. Det skildras i teckningarna, så fort du fokuserar på en form ser du en rymd men sedan när du väl flyttar fokus mot de andra formerna börjar nya rum dyka upp. Det var på något sätt en vilja att fånga en slags tankens rörelse och det var mer fokus på det, snarare än att försöka fånga eller skildra ett innehåll i en tanke som uppstår i ett sådant typ av mystiskt tillstånd.
EI: Jag vet att du har ett pågående projekt i vilket du under hypnos arbetar med dina skulpturer. Du har vid flertal tillfällen gått i konsultation hos en professionell hypnotisör i Stockholm. Varför vänder du dig till en hypnotisör och hur kommer det sig att du väljer att ta med dig dina aluminiumskulpturer som instrument till dessa sessioner?
DK: De här metoderna kommer från psykoanalysen som blev influerad av hypnosens metoder. Hypnosen kom till väst under 1700-talet genom Franz Mesmer. Det är där mesmerism kommer ifrån, att man blir ”mesmerized” som är ett synonymt begrepp till att man blir hypnotiserad. Han hade en slags hypotes att allt levande, allt som har form i den materiella världen, oavsett om det är animala eller organiska blev genomsyrade av en slags magnetism. Magnetismen var som en slags osynlig kraft som kommer från jorden. En osynlig kraft som bara fanns och som vi bara levde med. Mesmer var väldigt mycket, men han jobbade med terapi eller tidig psykoanalys. Han menade att folk blev fysiskt och psykiskt plågade på grund av obalanser i kroppen förorsakade av obalanser i magnetismen. Att det finns vissa typer av objekt, människor eller andra kroppar som kan ladda ur ens egna inherenta magnetism.
Mesmers terapiform var väldigt samtalsbaserad men också objektbaserad. Han hade en massa metalliska objekt utspridda på sin mottagning där patienter fick sitta med de här objekten för att återbalansera magnetismen i sin egen kropp, samtidigt som man pratade om deras symptom eller vad man hade för problem. Anledningen att jag ville göra mina skulpturer i aluminium var mest för att ha en parallell till Mesmers terapiform. Jag ville gå i hypnos med utgångspunkten att de här skulpturerna också innehåller en information eller att de besitter en själ, att de har något slags själsliv. När du hamnar i ett hypnotiskt tillstånd är det ganska likt gränslandet mellan vakenhet och sömn, samtidigt skiljer det sig mycket eftersom du känner att du är närvarande, det känns inte som att du håller på att somna trots att du är någon helt annanstans. Jag har väldigt svårt att veta när hypnosen börjar eller slutar men efter övningarna så är det som att det är objekten som håller mig i handen och tar mig till ställena och upplevelserna. Men andra gånger känner jag att det är en övning i hur man bara genom det imaginära tänkandet kan uppleva objekten och sig själv på ett helt nytt sätt. Genom hypnosen tillåter du saker eller objekt i din omgivning att diktera istället för att du själv skulle diktera genom definitioner.
EI: Du menar att objekten har sin egen agens?
DK: Ja, precis. Objekt har sin egen agens. Men den agensen bortses hela tiden från eftersom vi har ett så dominant språk. Objekt pratar också men på ett helt annat sätt med varandra och till dig som ett erfarande subjekt. Så att försätta sig i hypnos var ett sätt att undersöka ifall den här agensen objekten har kan komma fram på ett sätt som är ganska frånskilt det som man är i vardagen.
EI: Hur talade objekten till dig när du var i hypnos?
DK: De talade inte språkligt, de påverkade inre bilder som de var omringade av. Den ena bilden påverkar en bild och så helt plötsligt uppstår en ny bild. Men vad är det att ha en agens? Hur är något någonting? De gånger jag varit i kroppslig kontakt med skulpturerna känner och hör jag hur skulpturen luktar eller klingar, att den blir varm när jag tar på den och så vidare. Alla de här aspekterna integreras i de här inre bilderna som uppstår under hypnosen. Jag tror hypnosen handlar väldigt mycket om att bli lyhörd och att acceptera att det finns något mer som jag inte riktigt känner till.
